Vad jag skriver
What I write
Millest ma kirjutan
Historisk och politisk spänning, nästan alltid med
Östersjön någonstans i bilden. Andra världskriget,
kalla kriget, och de konflikter i vår egen tid som är
samma sak i ny form.
Det jag återkommer till är inte spänningen i sig utan
frågan under den: vad gör vanliga människor när något
mycket större än de själva bestämmer sig för att röra
på sig?
Men jag håller mig inte instängd. Jag har börjat med det som ligger närmast i tankarna, men jag har också funderat utanför ramarna: en psykologisk roman, till exempel om en familj där ingen säger vad den menar. En berättelse från ett konfliktområde jag ännu inte skrivit om. Och kanske en uppföljare till Det tysta budet, om ni tycker om den. Jag har en bok på gång om artificiell intelligens och en om något helt annat som jag inte tänker beskriva förrän den är klar. Nyfikenheten på andra genrer är det som gör att jag fortsätter skriva.
Historical and political suspense, almost always with the
Baltic somewhere in the frame. The Second World War, the
Cold War, and the conflicts of our own time that are the
same thing in a new shape.
What I keep returning to isn't the suspense itself but the
question underneath it: what do ordinary people do when
something far larger than they are decides to move?
But I don't stay boxed in. I've started with what's closest to my mind, but I've also thought beyond the frame: a psychological novel, for example about a family where no one says what they mean. A story from a conflict area I haven't written about yet. And perhaps a sequel to Fifteen Names, if you like that one. There's a book coming about artificial intelligence, and another about something entirely different that I won't describe until it's finished. Curiosity about other genres is what keeps me writing.
Ajalooline ja poliitiline põnevus, peaaegu alati Läänemeri
kuskil pildis. Teine maailmasõda, külm sõda ja meie oma aja
konfliktid, mis on sama asi uues vormis.
See, mille juurde ma ikka tagasi tulen, ei ole põnevus ise,
vaid küsimus selle all: mida teevad tavalised inimesed, kui
midagi palju suuremat kui nemad ise otsustab liikuma
hakata?
Aga ma ei hoia end ühes kastis. Olen alustanud sellest, mis on mu mõtetele kõige lähemal, aga olen mõelnud ka kaugemale: näiteks psühholoogiline romaan perekonnast, kus keegi ei ütle, mida mõtleb. Lugu konfliktipiirkonnast, millest ma pole veel kirjutanud. Ja võib-olla järg raamatule Det tysta budet, kui teile see meeldib. Töös on raamat tehisintellektist ja teine millestki hoopis muust, mida ma enne valmimist ei kirjelda. Uudishimu teiste žanrite vastu hoiab mind kirjutamas.
Så blir böckerna till
How the books are made
Kuidas raamatud sünnivad
Ingenting i de här böckerna är automatiskt. Varje bok börjar med en idé, ett kapitelschema och personer som jag har tänkt igenom innan första meningen skrivs. Texten går genom flera omgångar av granskning mot en egen manusstandard, och varje historiskt påstående kontrolleras mot källor. AI är verktyget som gör att jag hinner. Berättelsen, valen och ansvaret är mina.
Jag tycker att man ska vara rak med hur man arbetar, så
här är det. Berättelsen är min. Personerna är mina. Det
är jag som bestämmer vem som stiger ombord på båten, vem
som blir kvar på kajen och vad det kostar dem båda.
Researchen gör jag själv, och jag har en regel jag inte
tummar på: varje historisk händelse i böckerna ska gå att
belägga. Är jag osäker skriver jag inte om det.
Jag skriver på svenska. I själva skrivandet använder jag
AI som verktyg — ungefär som en snickare använder
maskiner i stället för handsåg. Det går fortare, men det
är fortfarande jag som ritar huset, väljer virket och
bestämmer var väggarna ska stå. Ingen mening lämnar mitt
bord utan att jag läst den och sagt ja.
Men det som avgör en bok är inte verktyget, det är idén.
Jag har många på gång samtidigt, fler än jag hinner med,
och de ligger och maler dag och natt. Det svåra är inte
att skriva ner dem. Det svåra är att välja vilken som
ska ut härnäst och att orka hela vägen fram. Ingen bok
blir bra för att en maskin skrev den fort — är idén tunn
spelar det ingen roll hur fint meningarna låter. Om mina
idéer är tillräckligt intressanta är inte min sak att
avgöra. Det är din.
Ljudböckerna läses in av en syntetisk röst. Det står
också i tjänsterna där de finns, och det tycker jag är
rätt — man ska veta vad man lyssnar på. Skälet är
enkelt: en mänsklig inläsning av en hel roman kostar mer
än vad en ny författare kan lägga, och alternativet vore
ingen ljudbok alls.
Så: en människa har hittat på det här, och en människa
står bakom varje val i det. Verktygen är nya.
Nothing in these books is automatic. Every book starts with an idea, a chapter plan and characters I have thought through before the first sentence is written. The text goes through several rounds of review against my own manuscript standard, and every historical claim is checked against sources. AI is the tool that lets me keep up. The story, the choices and the responsibility are mine.
I think you should be straight about how you work, so
here it is. The story is mine. The people are mine. I'm
the one who decides who gets on the boat, who is left on
the quay, and what it costs them both. I do the research
myself, and I have one rule I don't bend: every
historical event in the books has to be verifiable. If
I'm unsure, I don't write it.
I write in Swedish. In the writing itself I use AI as a
tool — much the way a carpenter uses power tools instead
of a handsaw. It's faster, but I'm still the one drawing
the house, choosing the timber and deciding where the
walls go. No sentence leaves my desk without my having
read it and said yes.
But what decides a book is not the tool, it's the idea.
I have several going at once, more than I have time for,
and they keep turning over in my head day and night. The
hard part isn't writing them down. The hard part is
choosing which one goes out next, and having the stamina
to see it through. No book is good because a machine
wrote it quickly — if the idea is thin, it makes no
difference how well the sentences are put together.
Whether my ideas are interesting enough is not for me to
decide. That's for you.
The audiobooks are narrated by a synthetic voice. That's
stated by the services carrying them too, and I think
that's right — you should know what you're listening to.
The reason is simple: a human narration of a full novel
costs more than a new author can spend, and the
alternative would be no audiobook at all.
So: a human thought this up, and a human stands behind
every choice in it. The tools are new.
Nendes raamatutes ei ole midagi automaatset. Iga raamat algab ideest, peatükkide plaanist ja tegelastest, kelle olen läbi mõelnud enne esimese lause kirjutamist. Tekst läbib mitu kontrollivooru minu enda käsikirjastandardi järgi ja iga ajalooline väide kontrollitakse allikate järgi. Tehisintellekt on tööriist, mis aitab mul sammu pidada. Lugu, valikud ja vastutus on minu.
Minu arvates tuleb oma tööviisist ausalt rääkida, nii et
siin see on. Lugu on minu. Inimesed on minu. Mina otsustan,
kes astub paati, kes jääb kaile ja mis see mõlemale maksab.
Uurimistöö teen ise, ja mul on üks reegel, millest ma kinni
pean: iga ajalooline sündmus raamatutes peab olema
tõendatav. Kui ma ei ole kindel, ma sellest ei kirjuta.
Ma kirjutan rootsi keeles. Kirjutamisel kasutan
tehisintellekti tööriistana — umbes nii, nagu puusepp
kasutab masinaid käsisae asemel. See läheb kiiremini, aga
maja joonistan ikka mina, valin puidu ja otsustan, kus
seinad seisavad. Ükski lause ei lahku minu laualt enne, kui
olen selle läbi lugenud ja jah öelnud.
Aga raamatu üle ei otsusta tööriist, vaid idee. Mul on
korraga käsil mitu, rohkem kui ma jõuan, ja need käivad
peas ringi päeval ja öösel. Raske ei ole neid kirja panna.
Raske on valida, milline järgmisena välja tuleb, ja jaksata
lõpuni. Ükski raamat ei ole hea sellepärast, et masin
kirjutas selle kiiresti — kui idee on õhuke, ei loe see,
kui ilusad laused on. Kas minu ideed on piisavalt
huvitavad, ei ole minu otsustada. See on sinu otsustada.
Audioraamatud loeb sisse sünteetiline hääl. See on kirjas
ka teenustes, kus need saadaval on, ja nii on õige —
inimene peab teadma, mida ta kuulab. Põhjus on lihtne:
terve romaani sisselugemine inimhäälega maksab rohkem, kui
uus kirjanik kulutada jõuab, ja alternatiiv oleks üldse
ilma audioraamatuta jääda.
Nii et: inimene mõtles selle välja ja inimene seisab iga
valiku taga. Tööriistad on uued.
